Björn Helander föredrog havsörnens historia och de senaste resultaten på ett möte som Örn-72 arrangerade i slutet av augusti. Följande är ett referat av hans föredrag.

Vinterutfodringen av örn startade 1971 och har haft en vital betydelse för havsörnens framgång. Dels har unga örnar fått giftfri föda, dels har fåglarna i allt större utsträckning stannat kvar i landet och undvikit riskabla långflyttningar. Överlevnaden idag för en ettåring ligger så högt som 85% och för åldersklasserna två till sex år är den över 95 %. Dessa anmärkningsvärda siffror har gått att få fram tack vare den omfattande färgringmärkningen som startade 1976 i Sverige. Över 10 000 ungar är märkta i norra Europa och i Sverige ringmärks nu 75 - 85 % av alla ungar. Havsörnen tillhör statens vilt och de döda örnar som kommer in undersöks bl.a. med röntgen. 2/3 av dödsfallen är människorelaterade genom trafik, ledningar o. dyl. Men tyvärr förekommer fortfarande att skjutna örnar påträffas. Förutom förhöjd överlevnad förbättrades även fortplantningen genom att örnarna fick giftfri föda. Men först 25 år efter projektstarten var fortplantning tillbaka på normal nivå.

Havsörnen behöver fem år för att bli könsmogen och det tar därför tid innan en expansion kommer igång. Många gamla örnrevir har stått tomma i landet där problemet ofta är lämpliga boträd. Medelåldern på dessa ligger på runt 150 år; träd i den åldern är sällsynta i dagens skogsbruk. Ett sätt att hjälpa fåglarna har därför varit att bygga konstgjorda bon. De har tagits emot väl av örnarna och över hälften av bona används idag.

I slutet av 80-talet började Östersjöbeståndet växa på allvar och sprida sig norrut till Bottniska viken och även till inlandet. 2001 blev en milstolpe i projektets historia. Då var havsörnen tillbaka vid Vänern som häckfågel och samma år fick Smålands inland den första lyckade häckningen vid sjön Åsnen söder om Växjö. Återkoloniseringen av inlandets sötvattenslokaler står idag för den största ökningen i landet; 1990 fanns 8 kända par och i år har 67 par konstaterats varav 18 i Götaland. Det är också i inlandet den största potentialen finns för den fortsatta spridningen. Längs ostkusten finns i år 304 par och i Lappland 59 säkra par. Lapplandsbeståndet är dock väl skilt från kuststammen och inget utbyte sker mellan dessa. (Det finns inte heller några observationer som tyder på ett utbyte med de norska havsörnarna där stammen ligger på cirka 2000 par!).

Totalt fanns 363 säkra par i landet i år vilket ger en skattning på över 400 par totalt. Vi är alltså tillbaka på 1800-talets nivå! Trångboddheten längs kusten kommer att leda till att örnarna fortsätter expansionen västerut. Närmast på tur står Bohuslän och Dalsland där intressanta observationer har gjorts i år. I västra Småland har ett par gjort häckningsförsök vid Vidöstern två år i rad och vid Bolmen hyser vi stora förhoppningar att de senaste årens sommargäster ska slå ner bopålarna framöver. Havsörnsprojektets mål att få tillbaka arten inom hela sitt naturliga häckningsområde verkar nu vara inom räckhåll!

Kent Öhrn