Svänömaden 25 år efter restaureringen

Under våren och försommaren 2000 inventerades Svänömaden vid Kävsjön på vadare och simänder. Här följer ett referat av rapporten som publiceras i sin helhet i årsskriften 2000.

I den nordöstra delen av Kävsjön ligger Svänömaden, ett 39 ha stort område som är den enda betade strandmarken runt sjön. Betet har anor sedan sjösänkningen i mitten av 1800-talet då även övriga fastmarksstränder som t ex Stora ö utnyttjades. Under lång tid bevarades de fina strandängarna vilket gynnade framförallt vadare men efter 1960 upphörde betet. Det ledde till en successiv igenväxning av pors från landsidan och hög flaskstarr från sjösidan. I början av 70-talet fanns endast små fragment kvar av marker med låg vegetation och en restaurering beslutades därför av Naturvårdsenheten vid Länsstyrelsen. Två områden utvaldes, Svänömaden och Stora ö, vilka fick något olika behandlingar. I första skedet slogs och brändes all vegetation inom områdena och därefter behandlades tre mindre provytor, två på Svänömaden och en vid Stora ö, med rotorkultivator. Slutligen inhägnades Svänömaden och blev återigen betat. Inom de obetade områdena vid Stora ö återtog porsen snart sina tidigare domäner och även på Svänömaden återkom den relativt snart. I de rotorkultiverade delarna skedde en långsam kolonisering av låg vegetation men länge låg betydande delar av sedimenten utan vegetation.

Idag är området närmast stranden fortfarande bevuxet med låg vegetation även om pors har krupit in i området från öster. Mellan de bearbetade områdena har med tiden en allt högre vegetation med bl.a. björk och tall vuxit upp, men det mesta av detta röjdes under vintern 99/00. Det östligare området är idag bevuxet med lågväxande starrgräs medan den bearbetade ytan vid Stora ö är i princip igenväxt med hög starr och pors.

Under åren 1972 – 1980 inventerades fågelfaunan i hela Kävsjön genom regelbundna kanotturer under den isfria delen av året. Hela området delades in i 12 sektorer vars huvudsakliga växtsamhällen definierades. Observationerna från besöken noterades därefter i de olika zonerna, vår och höst för sig, och en procentuell fördelning av de olika arterna mellan de olika zonerna beräknades. Dessutom genomfördes särskilda revirkarteringar vid provytorna Stora ö och Svänömaden.

Mycket har hänt i sjön sedan dess. Fågelarter har flyttat in och ut delvis beroende på en allmän igenväxning av kantzonerna vid sjön och gungflyet. Men den viktigaste skillnaden idag är frånvaron av skrattmåskolonin som 1980 räknades till 3317 par. Arter som svarthakedopping, sothöna och vigg hade stor glädje av det skydd som kolonin erbjöd och det var också här som de flesta bofynden av gräsand gjordes. Svarthakedopping och sothöna är idag borta som häckfåglar och antalet viggpar är väsentligt färre. Kunskapen om hur rastande vadare uppträder i sjön under sommar och höst har dessutom ökat under de gångna åren.

Metodik och väderlek

Att göra en uppföljning av 70-talets inventeringar av hela Kävsjön är svårt på ideell basis, därtill är arbetsinsatsen för krävande. Men genom att använda en av sektorerna begränsas tidsåtgången och man får samtidigt en möjlighet att göra jämförelser med resultaten från den tiden. Därför valdes Svänömaden som det primära inventeringsområdet och kompletterades med östra strandzonen av Stora ö samt området söder om Svänömaden fram till Häradsökanalen. De två senare ytorna betas inte och togs med som referens till huvudområdet.

Simänderna inventerades genom parräkning och vadarna genom revirkarteringsmetoden.

Nio besök gjordes i området mellan perioden 0501 – 0615 och dessutom gjordes ett par kompletterande besök i juni/juli för att bl.a. leta ungkullar och lyssna efter dvärgbeckasin (som har en andra spelperiod vid den här tiden).

Svänömaden är naturligt avgränsad genom stängsling medan de angränsande ytorna vid Stora ö respektive Häradsökanalen avgränsas av befintlig strandskog och strandzon.

Vädret var ovanligt varmt från senare delen av april till mitten av maj vilket medförde att vattenståndet sjönk snabbt på Svänömaden. Det lockade flera par till häckning både på torrmarken och på den blötare delen mellan de fria vattnen. Dessutom torrlades stränderna i stor omfattning vilket drog till sig rastande vadare. Med rikligare nederbörd från andra halvan av maj ökade vattenståndet något men utan att hota de inledda häckningarna.

Vattenståndet vid Kävsjön under de senare inventeringarna på 70-talet var osedvanligt högt vilket missgynnade vadarna genom att den tillgängliga häckningsarealen var mindre. Med tanke på detta bör årets resultat "väderjusteras" när jämförelser görs.

Resultat

Resultaten från inventeringen kan jämföras med 70-talet vad det beträffar vadarna där både metod och område är identiska. Resultaten för simänderna bör tolkas försiktigt vad det beträffar jämförelser med 70-talet. Dels är inventeringsområdena olika stora, dels flyttar simänderna omkring i sjön vilket ökar felmarginalerna för framförallt de talrika gräsand och kricka, arter som gärna uppehåller sig i gungflyets kantzoner där de ligger väl skyddade. Summorna kan istället tjäna som jämförelsetal i framtida uppföljningar.

Gräsand 5-6 par. Arten är anpassningsbar i sitt habitatval och ses gärna i småvattnen på gungflyet. Som nämnts ovan häckade den gärna i skrattmåskolonin som gav ett gott skydd. Jämfört med 70-talet, då 30-40 par häckade, har gräsanden minskat i sjön vilket till viss del kan förklaras med skrattmåsarnas frånvaro. En kull hittades vid Stora ö.

Kricka 5-7 par. Tillsammans med gräsand är arten sjöns talrikaste simand. Svänömaden är inte det idealiska häckningsområdet då den gärna vill ha skog ända fram till sjökanten. Däremot födosöker krickan gärna i strandzonen. Resultatet antyder att beståndet är tämligen konstant.

Bläsand 0 par. Sågs fram till mitten av maj. Därefter inga observationer förrän i mitten av juli. Ett typiskt uppträdande som inte avviker från 70-talet. Kävsjön utgör främst en viktig rastlokal för arten men den häckar också med enstaka par vissa år.

Stjärtand 0 par. Under 70-talet häckade arten regelbundet vilket den inte gör idag. Ett par sågs under början av inventeringen och därefter finns inga observationer i området förrän i juli.

Skedand 2 par. Trots att skedanden är känd för att gärna häcka i måskolonier så tycks den inte ha backat markant efter att skrattmåsarna försvann. Under 70-talet varierade antalet par mellan 2 till 5. Svänömaden är ett gott alternativ för arten där den gärna besöker vattensamlingarna inne på maden. En kull hittades i södra delen av maden.

Foto: Skedandskull

Årta 1 par. På 70-talet, då 1-2 par häckade, återfanns årtorna främst i ett stråk från måskolonin över Stora ö till Svänömaden. De flesta registreringarna i årets inventering gjordes i anslutning till Svänömaden där årtan trivs i den tätare vegetationen. Arten tillhör de mest gynnade av beteshävden.

Tofsvipa 6 par. Majoriteten av reviren låg på de torrare delarna, men ett bo påträffades även i det blöta området mellan vattnen inne på maden. Området vid Häradsökanalen utnyttjas främst för födosök. Resultatet visar på en ökning som till viss del kan bero på det gynnsamma vädret under våren.

Grönbena 9 par. En av områdets karaktärsarter. Reviren låg som tätast i området mellan vattnen på Svänömaden. Vid Häradsökanalen saknas arten helt medan ett par häckade i innersta viken vid Stora ö. Sedan mitten av 80-talet har arten gått kraftigt tillbaka i södra Sverige och i t. ex. Danmark är den numera mycket sällsynt. De nio paren innebär att denna våtmarksälskande art, väderleksfaktorer inräknade, har ökat rejält sedan 70-talet. Fördelningen av reviren med den absoluta majoriteten på Svänömaden bekräftar tydligt hur värdefullt betet är.

Foto: Grönbena på Svänömaden

Rödbena 4 par. Rödbenorna gynnas av beteshävd men tolererar även högre vegetation. Det visas av de två par som häckade längst inne i viken mellan Stora ö och Svänömaden. De två övriga reviren återfanns på maden. Beståndet är tämligen stabilt.

Enkelbeckasin 6-9 par. Häckfågeltaxeringen visar att arten har fått vidkännas en kraftig nedgång sedan 70-talet då antalet observationer har minskat med 75%. 1975 taxerades arten i hela Kävsjöområdet, då beståndet uppskattades till 20-30 par varav 9 i Svänö/Stora ö sektorerna. Enkelbeckasinen är inte enbart beroende av välhävdade marker utan kan även tolerera igenväxande marker med mindre buskar. Arten är emellertid svårinventerad och samtidigt lätt att underskatta. Resultatet är därför ett minimum för området och visar att beståndet vid Kävsjön har klarat sig bra.

Dvärgbeckasin 1 par. En av de svåraste arterna att inventera. Liksom enkelbeckasinen spelar den över stora ytor men inte lika frekvent. En individ spelade den 4 maj vilket är i senare delen av den första spelperioden. Arten är dock regelbunden vid Kävsjön även om antalen kan växla mellan åren till följd av varierande vinterväder. Under 70-talets inventeringar rapporterades endast 1 par 1978.

Gluttsnäppa 1 par. En art som skiljer sig från övriga vadare i inventeringen genom att boet vanligen förläggs i gles skog i närheten av våtmark. Ett revir fanns i ett typiskt område runt Häradsökanalen. Från 70-talet är det värt att notera att konstaterade häckningar i södra Sverige bara finns från Kävsjön 1974 och 1975.

Brushane 0 par. Tre honor födosökte vid Svänömadens stränder i mitten av maj. Ett mindre antal brushanar rastade tidigare i månaden utan att uppvisa något spel och honorna bedöms därför som rastande fåglar. En hona sågs emellertid med två ungar framför det stora fågeltornet i mitten av juni. Under 70-talet häckade arten regelbundet vid Svänömaden.

Dubbelbeckasin 0 par. En rastande individ spelade under en knapp vecka i början av maj på Svänömaden. Antalet observationer av spelande dubbelbeckasiner har ökat i södra Sverige under 90-talet och utsikterna att återfå arten som häckfågel är därmed ljusare än på länge. Vid Kävsjön finns det belägg för att arten häckade åtminstone till 1915 men senast häckning konstaterades i södra Sverige var 1959 vid Hammarsjön i Skåne.